Nyckelharpan har sitt starkaste fäste i Uppland men det finns spår och avbildningar av instrumentet över större delar av Sverige och möjligen även i Norge. Nyckelharpan är ett gammalt instrument och finns avbildat på kyrkomålningar redan från 1400-talet. Nyckelharpskännare har antagit att resonanssträngarna fanns med redan från början men moraharpan, den äldsta bevarade fysiska harpan, saknar resonanssträngar. Det går inte med säkerhet att säga huruvida nyckelharpan var viktig för införandet av resonanssträngar på fioler eller om inspirationen kom till båda instrumenten från den europeiska resonanssträngstrenden vid ungefär samma tidpunkt. Givet nuvarande hypotes, att resonanssträngsfiolerna (åtminstone dubbeldäckarna) har sitt ursprung i Skåne så verkar det mindre troligt att förlagan till bruket av resonanssträngar skulle komma från nyckelharpan som var vanligare i mellansverige.
Hardingfelan är Norges nationalinstrument och är väldigt vanlig i norsk folkmusik idag. Ett antal saker skiljer den från fiolen:
Det finns två hypoteser/teorier om hardingfelans ursprung:
Jaastadfelans datering kan jag inte säga någonting om eftersom jag varken undersökt eller ens sett instrumentet. Däremot kan man väl rent vetenskapsteoretiskt säga att det krävs goda bevis för att man ska kunna stödja en teori som inte är den enklaste förklaringen. Att hardingfelan har uppstått med inspiration från fiolen och att den försågs med resonanssträngar i samband med viola d'amore-trenden får anses som den naturligaste förklaringen. Det krävs därför goda belägg för att man ska kunna anta att Jaastadfelans datering är korrekt eftersom den inte riktigt passar in i den europeiska musikhistorien.
Se även Engelska wikipedia om Hardingfelan
Enligt Daniel Fryklund är en viola d'amore en alt-viola da braccio med 5-7 spelsträngar och vanligen lika många resonanssträngar. 7 spelsträngar är vanligast medan 5 spelsträngar förekommer mycket sällan även om Fryklund skriver att det anses ha varit det ursprungliga. Instrumentet är en mellanform mellan gambor och violinfamiljens instrument och dessutom då försedd med resonanssträngar. Egenskaper som finns med från gamborna är:
Det som framför allt skiljer viola d'amoren från gamborna är att det förstnämnda instrumentet hålls under hakan medan de senare hålls i knät. Dessutom är gambor alltid försedda med band medan viola d'amoren saknar sådana. Jag har i och för sig för mig att jag sett uppgifter om viola d'amore med band men jag är lite osäker och jag ber att få återkomma i den frågan. De äldsta exemplaren av viola d'amore kommer från sent 1600-tal men instrumentet nådde sin största populäritet under 1700-talet. Det finns en hel del klassisk musik komponerad för viola d'amore bland annat av så välkända kompositörer som Bach, Telemann, Vivaldi och Leopold Mozart (alltså Wolfgang Amadeus far). Instrumentet stämdes efter den tonart som styckena var skrivna i, s.k. scordatura. Det var dock inte bara i finrummen som instrumentet användes. Fryklund skriver t.ex. "Viola d'amore spelades flitigt under 1700-talet - även av amatörer och damer" (det sista kan idag te sig som en mycket komisk kommentar) men populäriteten sjönk under slutet av 1700-talet. En kort renässans uppstod på 1800-talet och under vår tid. Även i klassiska sammanhang finns det entusiaster som tagit upp viola d'amoren och scordaturaspelet, något som annars inte alls förekommer inom konstmusiken hos t.ex. fioler. I sin skrift Bidrag till kännedomen om viola d'amore går Daniel Fryklund igenom alla viola d'amore han känner till. Ingen av dessa är tillverkade i Sverige och mig veterligen har inga sådana dykt upp senare heller. Fryklund skriver dock "Att viola d'amore redan under 1600-talet spelats även i Sverige, framgår därav, att i hovkapellets musikbibliotek från denna tid, som nu förvaras i Uppsala, också finnas kompositioner för detta instrument, och då Olov Rudbeck år 1699 gav en ståtlig middag för en polsk palatin, spelades en av Rudbeck själv arrangerad taffelmusik, som först bestod av lutor med viola d'amore och basfiol".