Det finns två huvudområden för musikinstrument med resonanssträngar. Det ena är Europa och det andra är norra Indien. Detta gör att det finns fyra olika hypoteser för var resonanssträngarna ska ha haft sitt ursprung:
Den mest spridda teorin är att resonanssträngarna kom från Indien till Europa via sjöfarare. Eftersom resonanssträngarna först är kända i Europa från 1600-talet så sammanfaller detta ganska bra med tiden då den europeiska ostindienhandeln tog fart. Engelsmännen var väl mest lyckosamma i handeln, eller åtminstone i att kolonisera Indien, och resonanssträngar finns omnämnt i England väldigt tidigt. Bland annat beskriver Michael Praetorius i sin bok Syntagma musicum II från 1619 ett instrument som kallas viola bastarda som skall ha funnits i England. I Centraleuropa omnämns resonanssträngar inte förrän i slutet av 1600-talet men däremot verkar de blivit mer populära i Tyskland, Böhmen och Ungern än i England. En författare vid namn Francois-Joseph Fétis hävdar att viola d'amoren fanns i Konstantinopel innan den fanns i Centraleuropa och tycker snarare att det verkar som om resonanssträngarna kommit via Mellanöstern.
När de gäller de indiska instrumenten med resonanssträngar är situationen mer oklar. Sitaren är väl det mest kända instrumentet men det förseddes troligen inte med resonanssträngar förrän under 1800-talet. Sarangin var då tidigare och de första skrifliga källorna härstammar också från 1600-talet. Det är alltså ungefär samtidigt med de första källorna som omnämner resonanssträngar i Europa. Indien stod under denna tid under stark påverkan från Persien och många indiska instrument har persiskt eller arabiskt ursprung. Även här finns det alltså belägg för Fétis hypotes om att resonanssträngarna kom till Europa via främre orienten. Viola d'amorens flamformade ljudhål skulle också kunna vara ett belägg för detta eftersom flamman är en symbol för Islam.